EVIDENS

Evidens är ett svårt begrepp. Man kan till exempel tänka sig ett undermåligt behandlingshem, vars huvudsyfte är att tjäna pengar, som på sin hemsida skryter med att de använder evidensbaserade metoder. Men vad säger det egentligen om kvaliteten på detta behandlingshem?

 

Sanningen är att evidens inom psykoterapi är något komplicerat. Det finns mycket som talar för att det är relationen mellan terapeut och patient som är framgångsfaktorn i psykoterapi, och att de lyckas skapa en gemensam arbetsallians, snarare än metoden i sig.

 

Vad som oftast avses med evidens är att resultaten är mätbara och att man därför med statistik och jämförelsegrupper kan visa att en behandling är effektiv.

 

Att tro att man ska kunna driva behandlingshem som i alla detaljer är evidensbaserade är naivt. Det är en extremt komplex verksamhet som måste ta hänsyn till grupprocesser i ungdomsgrupp, personalgrupp och parallellprocesser mellan dem.

 

Man arbetar med ungdomar med olika bakgrund, ibland kan de komma från relativt fungerande hem och andra gånger från sammanhang som är de värsta tänkbara, med våld, övergrepp, droger och psykisk sjukdom.

 

Det är inte så enkelt att göra något mätbart av detta. Vad ska jämföras med vad? Och hur ska den ena livsomständigheten och det ena framsteget jämföras med en annan ungdoms process?

 

Under 1990-talet gjordes ändå ett försök att jämföra 16 behandlingshem i Sverige (Armelius, 1999 och 2002). Denna studie kom man till slutsatsen att det är mycket svårt för behandlingshem generellt att uppnå behandlingsframgång. I redovisningarna av resultaten framhölls dock Viksjö Gård som ett undantag.

 

Framgångarna för Viksjö Gård kopplades till en kultur i vilken personalen trivdes, upplevde ett inflytande och att det här i sin tur ledde till goda behandlingsresultat. 

 

Alla skulle inte kalla det här evidensbaserat, men det är tydligt att vår behandlingsmodell har ett starkt vetenskapligt stöd.